Du ber mig att glömma, glömma allt det som hänt, det som orsakar tårarna i mina ögon, det som orsakar min smärta. Du säger, glöm det, nu lämnar vi det här bakom oss så vi kan gå vidare med våra drömmar, vår verklighetsbild. Vi? Du använder ordet vi, när det är jag som går igenom det här. Du står där bredvid som ett ? Men det här är min verklighet just nu, kära du, det här är vad jag måste gå igenom, vad jag måste konfrontera, och visst kan jag bygga upp en bild av något, en bild som inte liknar verkligheten, men försvinner min smärta då?

Du ler mot mig och du skrattar, anklagar mig för att vara sur och nedstämd, ledsen.  Jag blundar men ser det ändå, det är ingen dröm, det är min verklighet, och kunde jag, skulle jag sudda ut den.

Tårarna ligger där och bränner under ögonlocken, men du kan inte se dem, du ser inte ens tårarna på min kind, för jag ska vara glad, för nu skall det vara över. Jag ler mot dig, för det är vad som krävs av mig.

Jag gråter i min ensamhet, visar aldrig att jag är rädd, att det gör ont, att jag känner mig så blottad. Jag gråter där jag ligger ensam, för du vill inte se, inte kännas vid, att jag inte är den glada flickan du trodde att jag var. Och jag vill inte inse att du inte förstår, att du kräver att jag är glad, för det trodde jag inte om dig.  Drömmarna är min framtid och min längtan. Men smärtan är mitt nu, och min verklighet som färgar bilden svart med små ljusfläckar, som den mörkaste natt med sina stjärnor. Men jag älskar dig.